När döden kallar

Vi står upp för UNDERSKÖTERSKAN
5 juni, 2018
Allas lika värde
24 juni, 2018

Jag är inte gammal, jag är för ung att dö. Jag är inte ens farmor.
Döden skrämmer mig inte, det är inget straff att vara sjuk och döende. Jag vet det, men samtidigt går mina tankar runt, vilka har jag gjort fel mot, vad kunde jag gjort bättre?
Vad som händer med mig är kanske slumpmässigt. Är jag utvald av kosmos. Vad gjorde att jag blev utvald? Varför? Ingen vet. Jag vet att jag inte straffas. Jag tror inte det. Vem, vilka vet?

Dödens ögonblick skrämmer mig. Jag kan inte säga något om det, finns det något att dö för, i hjärtat av min själ, djupt har jag begravt döden i mitt undermedvetna som nu lurar, min tid är begränsad. Jag kommer att dö. Jag vet så bra. Jag känner det i kroppen.

Jag är i en säng, en säng som andra legat i före mig. Det är undersköterskor som tar hand om mig, de vill inte oroa mig. De får mig att skratta, att för en stund glömma.
Jag har alltid varit en stark, oberoende kvinna som alltid lyckats klara mig själv i nästan tjugo år. Nu behöver jag hjälp. Hjälp att resa mig ur sängen. Jag måste gå med rullator och vårdpersonalens stöd. Jag är inte gammal, jag borde utnyttjat min tid bättre. Kramat mina kära mer, talat om hur mycket jag älskar alla var och en, tagit mina älskade skogspromenader oftare, varit vid havet och låtit mig följa vågorna.

Nu behöver jag hjälp på toaletten, hjälp att tvätta mig. Jag har otur. Jag försöker gömma min hjälplöshet, men undersköterskorna ser. De förstår. Jag vill inte dö ensam.

Jag är inte färdig än…

”Jag hör dig, jag finns nära dig. Du är inte ensam”

Skribent
Marianne Stathin
Specialistundersköterska
Ordförande SUSF

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.