Working Poor!?

workingpoor

Working poor är något som Undersköterskor levt med i många år. Hur många av oss har inte hört meningen ” att arbeta i vården blir ingen rik på” Att det är så illa att många av oss inte kan leva på lönen är än värre.

Working Poor är ett begrepp som myntades redan på 1990 talet i USA, det ansågs då att det var ett isolerat problem i USA. Vi vet bättre, problemet har alltid funnits specifikt i vården. Vad som menas med det är att lönen är så liten att ingen kan försörja sig med ett jobb, utan är tvungen att ha både två, tre ja till och med fyra olika jobb samtidigt.

Det är inget ovanligt för undersköterskor som blir hänvisade till timjobb. Eller med arbetstid som håller sig på gränsen att räknas som deltid vilket är 47%.  Det procenttalet ger arbetsgivare möjlighet att lägga arbetstid på 5 timmars pass och tar bort möjligheten till rast. 

Att arbeta i vården blir vi inte pengarika på, däremot får vi möjligheten att möta människan i livets alla skeden. Vi får uppskattning från de vi stöttar och vägleder i omvårdnad och omsorg. Trots det speglar vår stress av sig och även de vi tar hand om blir omgiven av en fattigdom. Några få blir däremot rika och de arbetar inte vid sidan om oss. 

Trots allt är vi flera som specialiserar oss som undersköterskor.
Tystnaden och betydelsen av det är öronbedövande. Det är sällsynt att vi ser det i lönekuvertet eller att det ger tidningsrubriker. Vi som nu har gått högre utbildning kallas inte Änglar av vår Drottning Silvia hon stödjer inte heller alla yrkeskategorier kring den sjuka och med det påstår vi att hon heller inte förhåller sig objektiv. Vi marknadsförs inte heller från skolor eller politiker.

Working Poor är något som inte hör hemma i vårt samhälle, Vi har hög arbetslöshet i landet och bland utbildade undersköterskor. Vilket som kan ses som mycket konstigt då vården skriker efter fler händer och fötter.

Det som införts är ”minijobb” som ger 3000 kronor i månaden. När blir detta realitet i vården?

Stiftelser, frivilligorganisationer  och vårdgivare tar personal från arbetsförmedlingen vilket gör att arbetsgivaren är utan ansvar och får betalt i stället.

Volontärer i vården kan nog ses som något bra, men, här borde ett varningens finger höjas, om nu volontären gör ett arbete som ingår ska då inte personen ha anställning?

Hur ska kvalitet höjas om personalen saknar adekvat utbildning, och den som finns har stora brister, när ska förändringen ske så undersköterskan slipper vara och leva som underordnad med en lön som knappt täcker upp för livets nödvändigheter? 

Om vi nu mot alla odds får en möjlighet till support, stöd och som ser till att vi får det som vi behöver, någon som ser oss som speciella vilket vi är vem skulle vi då välja? 

(Drottning Silvia är upptagen)




Leave a reply