Först kom vi – sedan behövdes vi – sedan tillförde vi – och efter det minskade vi.

En evig snurrande karusell, där många föll av en efter en, vi behöver en stopp knapp, inte snart … NU!
pekfingerFörst föll våra sanitetstekniker – lokalvårdare, städare/ska av, sedan las dessa uppgifter på sjukvårdsbiträdet som föll av och undersköterskan fick ta över den uppgiften, sedan glider undersköterskan av för arbetstiden är inte längre heltid utan fler än många undersköterskor befinner sig i en halvtidsarbetslöshet, sjuksköterskan tar undersköterskans sedvanliga arbetsuppgifter, delegering införs.

Nu ska sjuksköterskan ovanpå de tekniskt medicinska arbetsuppgifterna utföra det som undersköterskan hade som arbetsuppgifter.Allt ska dokumenteras och vart tog alla medicinska sekreterare vägen. Läkaren ska ha sin plattform liksom forskaren, psykologen, kuratorn, dietisten, sjukgymnasten och arbetsterapeuten. Tillsammans blir vi oslagbara kring alla skadade, sjuka, behövande äldre och funktionsnedsatta.

För att ytterligare definiera ett team krävs att det finns en klar och specificerad auktoritet för teamet att besluta om sina egna arbetsprocesser samt att medlemmarna är kvar i teamet över en längre tid, vidare skall det finnas olika yrkesprofessioner som kompletterar varandras kompetenser.

Utbildningen till undersköterska skärs ner och byter namn, emellanåt sägs det inte ens behövas litteratur och praktik utan det går bra att prata sig till en undersköterska titel. Staten betalar och alla borde vara nöjda, de som är gladast blir utbildarna och arbetsgivarna som helt plötsligt kan stoltsera på pappret att de har vidareutbildning och utveckling på jobbet, pluss extra klirr i kassan. Det här är sanning och alla är inte glada, för nu händer det som absolut inte får bli en verklighet.

För få sökande till undersköterske utbildningen. Det börjar gnällas lite här och där, från olika håll, men, ingen egentlig reaktion. Vem/ vilka tittar efter var och vad som är problemet. Det behövs en enhetlig utbildning i landet som i motsats till idag leder vidare och de som utbildar sig faktiskt blir någon!/något.
Det är valår, överallt och ingenstans pratas det om vården, vi ser våra politiker kramas med en enda utvald yrkeskategori, men, vi andra då och alla vackra ord om mångfald och mångprofessionella team, finns vi? Vad gör vi med all tyst kunskap som försvinner likt människan i kvicksand?

Vården bör ses ur ett helhetsperspektiv, där alla är lika mycket värda. Där jämställdhet är ett begrepp som alla lever och strävar efter. Inte enbart ett ord som är snyggt på papperet. Det ser bra ut allt prat om det mångprofessionella teamet, mångfald av kunskaper kring de som behöver vården. Vi ser mer kring början av uppbyggnad av kunskapsland i landstinget, men äldrevården i stort saknar en motsvarighet. Där brister det. Vi behövs alla kring de behövande, allas egen profession för att vi alla ska kunna göra det vi vill, det bästa för människan som behöver vård, omsorg och omvårdnad. Vad som behövs är att sluta skära i vårt kunskapsland av olika professioner som möts och hjälper alla som behöver vård.
Var tar begreppet mångfald, mångprofessionellt och jämställdhet vägen, är det enbart vackra ord? Är landet av kunskap och kompetens en utopi, en kraschad vision?

Risken är ett sådant här land av kunskap och kompetens är och förblir en utopi, en kraschad vision?

Leave a reply